När jag läste om detta kunde jag inte låta bli att skriva ett inlägg om det. Två forskare vid namn Giuseppe Iaria, assisterande professor i ”Cognitive Neuroscience” vid Universitetet i Calgary, och Jason Barton, professor vid University of British Columbia, har namngett tillståndet och beskriver det kortfattat såhär:
”Individer som inte upplever någon aktivitet i området av hjärnan som ansvarar för kognitiva kartor”
Vad?…
Genom nio olika tester som måste göras i en följd och tar cirka 90 minuter så kan forskarna ställa diagnosen UTD till de drabbade.
De av oss som inte är drabbade av UTD tenderar att hitta rätt genom att antingen genom att lära oss rumsliga förhållanden mellan olika objekt eller genom att memorera sekventiella händelser.
Det första innebär i princip att man visualiserar en traditionell kartbild som man sedan försöker att navigera efter, vilket enligt forskningen är det vanliga bland den manliga befolkningen. Vanligast bland kvinnor är den andra metoden, där olika vägar memoreras som en serie händelser, som ”ta 4:ans buss, kliv av vid Radiohuset, gå längs allén, ta höger vid Karlaplan…”.
Oavsett vilket sätt som passar dig bäst så går det att utforma kartor som passar båda.
Bild från http://www.travelforum.se/
Genom att ta med visuella representationer av viktiga landmärken på våra kartor så blir det mycket enklare att snabbt hitta var man är, så länge man är i närheten av något av de beskrivna landmärkena.
Jag tror att ”ikoner” eller annan grafik som föreställer denna typ av visuella markörer skulle göra sig utmärkt på många typer av kartor, inte minst som bilden ovan på turistkartor.
Vill du läsa mer om hjärnan och kartor så kan du exempelvis läsa Edward C. Tolmans ”COGNITIVE MAPS IN RATS AND MEN” (1948) http://psychclassics.yorku.ca/Tolman/Maps/maps.htm