En liten (fiktiv) historia:
Kim tycker att det är jättekul att skapa och bygga olika saker. Exempelvis så blir det en del 3D utskrifter för såväl nytta som nöje. För att skapa modellerna som skall 3D printas så har Kim tidigare använt programmet Fusion360 från Autodesk. Licens och regler har däremot förändrats på ett sätt som gjort att Kim valt att titta på andra alternativ.
FreeCad verkade lovande, och det var ju gratis. Kim hade lite problem att ”lära om” eftersom FreeCad bygger på en lite annorlunda princip än Fusion360, och dessutom så fanns det en del saker som inte fungerade så bra som Kim ville det skulle göra. Det var något som handlade om ”topologisk namngivning” som tydligen låg bakom ett av problemen…
Nyligen valde Dassault Systems att släppa en ”Makers” licens av sitt CAD program Solidworks för endast $99 per år, och man kommer även att erbjuda ett alternativ med månadsbetalningar på $10 för de som bara behöver använda programmet kortare tid. ”Wow, det här är intressant!” tycker Kim…
Men vad är då problemet? Att Solidworks släpper en billigare variant av sin mjukvara för vanliga människor är definitivt inte ett problem. Att det är en tidsbegränsad licens är något den enskilde får överväga nyttan av, men egentligen inte ett problem det heller. Inte heller Fusion360 licensmodeller är ett problem som kan kritiseras nämnvärt.
Problemet är Kim! Det är inte så att Kim gör medvetna dåliga val. Kim vet helt enkelt inte om alla förutsättningar speciellt när det gäller mjukvara baserad på öppen källkod (open source).
All mjukvaruutveckling kräver resurser och inte minst finansiering för att frigöra de resurser som krävs. Antingen så tar man betalt för mjukvaran och säljer abonnemang till användare som innehåller ”rätten” att använda mjukvaran under begränsad tid. Detta finansierar kostnaderna runt den kommersiella mjukvaran. Öppen källkod fungerar inte så…
Vad hade FreeCad kunnat göra om alla som nu överväger att betala $99 per år för Solidworks i stället valt att betala detta till FreeCad… eller ens hälften? Här finns även problemet med ”hönan och ägget”…
Problemet är att Kim som gärna provar öppen källkod, inte uppfattat varför det skulle vara nödvändigt att betala för programmet eftersom det är ett ”gratisprogram”. När det finns ett bättre fungerande alternativ till en rimlig kostnad så blir det däremot helt plötsligt ok att betala tusentals kronor per år för det.
Varför är det ok att betala för en kommersiell mjukvara, men i stort sett otänkbart att donera pengar till ett projekt med öppen källkod?
Kim är inte ensamt skyldig! Projekten i sig behöver också bli tydligare med hur de finansieras, och vad man behöver pengarna till. Det finns dock ett motstånd inom öppen källkod bland ”fundamentalisterna” mot att ens antyda att användare bör överväga att betala på något sätt för den mjukvara man använder.
En del program har påminnelser om donationer vid nedladdning (exempelvis QGIS), men om det är första gången man testar ett program så är man sannolikt inte speciellt benägen att betala något, innan man testat programmet.
Hur skall man på ett bra sätt påminna regelbundna användare om detta, utan att det upplevs som störande? Vad är en ”lämplig” nivå på donationer för olika kategorier användare? Är det ens ok att antyda nyttan med donationer?
Ett problem är att det är krångligt att passa in donationer i regelverken kring att spendera offentliga medel. Tjänster och saker ska upphandlas, beställas, faktureras och konteras. Den svenska användarföreningen för QGIS gör så att de tar en högre medlemsavgift, 2000 kr/år för organisationsmedlemmar (som kan tänkas använda QGIS professionellt eller kommersiellt). Det ger ett överskott som föreningen sedan sponsrar qgis.org med. På det viset kommer pengarna till rätt ställe och kan göra nytta där de behövs. https://www.qgis.org/en/site/about/sustaining_members.html
Bra påpekande. Att upphandla mjukvara fungerar bara mot en leverantör av sagd mjukvara. Men varför skulle man inte kunna upphandla en ”tjänst” att tillhandahålla mjukvara (inklusive exempelvis utbildning) från tredje part där mjukvaran i sig är öppen källkod. Det går då att kravställa ”vidmakthållandeåtgärder” i form av exempelvis arbete för sagda projekt, eller i form av riktat ekonomiskt stöd på något sätt. Det är inte så vi ”brukar” göra, men det borde gå så länge vi kan tänka till på vad det är vi upphandlar.
Hela frågan aktualiserar frågan om donationer överhuvudtaget och inte bara inom IT-sektorn. Vi kan ju t ex ta alla dessa välgörenhetsorganisationer med sina s k 90-konton. Hur mycket pengar ska jag som enskild individ donera dit för att göra skillnad? Varför räcker aldrig skattesystemen till så att jag ständigt måste plågas av dessa etiska frågor om hur mycket jag ska försaka av min nettoinkomst och i förlängningen min levnadsstandard? Visst kan företag och organisationer betala mera, men det är ju fortfarande deras kunder som i slutändan betalar notan d v s du och jag återigen! Differentialekvation tror jag att det heter matematiskt, men problemet handlar inte om matematik i första hand utan om moral och etik. Så nej, det är inte Kims fel att behöva välja mellan betalningsmodeller eftersom Kim ändå aldrig får några utfästelser för hur mycket Kim ska behöva betala för att få det Kim vill ha oavsett hur det ser ut ”kommersiellt”. Donationer är i min värld också kommersiella, men dess verkningsgrad är oftast mycket svårare, för att inte säga omöjliga, att värdera prismässigt och innehållsmässigt gentemot de ”kommersiella” produkterna och tjänsterna. I alla fall om man saknar något inom open source (eller inom freeware). Om man är nöjd med innehåll och funktioner hos open source (eller freeware) kan man frivilligt lättare hitta ett belopp som man har råd att betala som donation (systemet ska ju förvaltas också). Om man däremot saknar programfunktioner, som vi väl alla gör i detta forum, och tror att t ex några hundralappar gör skillnad för mig som individ att få det jag vill ha – så hejsan svejsan med de pengarna… Jag är för hårt nischad för det (det är nog kört skrev Klas till mig för några år sedan) och får i så fall ta hela kostnaden själv vilket jag förstås inte gör om det finns ett kommersielllt alternativ som är billigare. Om det inte finns något kommersiellt alternativ så är alternativet till nedläggning av projektet att finna någon ideellt arbetande systemutvecklare. Försök att få tag på sådana ni, och om ni lyckas så räkna inte med att det behöver bli varken kommersiellt, open source eller freeware utan enbart något hemmagjort program i någon oflashig programkod som löser uppgiften – vilket förstås är det viktigaste. Jo, jag fann en sådan person efter några år och slipper vara Kim…
Intressant frågeställning.
De flesta ”donationer/gåvor” till open-source projekt kräver inte en motprestation ifrån gåvomottagaren?
Dvs ”Kim får ändå aldrig några utfästelser……för att få det Kim vill ha”
Detta är ju det fina med licensierade program. Tillverkaren har ju ett intresse av att sälja många licenser eller till ett stort totalt värde.
Bra synpunkt. Det förekommer så kallade ”crowd sourcing” för specifika funktioner i en del program. Användare som tycker att en funktion som en utvecklare föreslår kan ”teckna” sig för en lämplig del av den summa som utvecklaren satt upp. Om målet med insamlingen nås, så är det en typ av ”kontrakt” mellan de som betalar och den som tar betalt. Det här är troligen inte alls juridiskt bindande på något sätt, men kan vara ett alternativ att tydliggöra en form av ”kontrakt” mellan användare och utvecklare när det kommer till utveckling av mjukvara.
”Crowd sourcing” är ett bra exempel.
Jag tror dock att ”Crowd sourcing” sällan (aldrig?) används för att få en stor spridning av produkten.
Ett skäl till att jag väljer en programvara är om den har många användare.
Då ökar förmodligen sannolikheten för att produkten underhålls (felfixning, dokumentation etc).
Det finns uppenbarligen många synpunkter inom ämnet ”gratis”, och här är vi hittills fyra gis-skribenter som verkar både prata förbi varandra och har lite olika attityder och värderingar i frågan – d v s som folk är mest.
Jag vill bara kommentera att de allra flesta gis-are oavsett organisationsform också tar betalt för sina arbetsinsatser i form av utbetald lön, konsultarvoden, honorar, frivilliga gåvor mm d v s är kommersiella i min värld. Ofta tar dessutom samma gis-are enskilt (som privatpersoner eller enskild firma) eller i grupp (som kommun, myndighet eller privat företag) betalt för själva produkten d v s kartan/geodatat – oavsett vad de betalat för arbetsverktyget d v s gis-program som ArcGIS och QGIS. Det är helt OK för mig, men då ska man inte heller antyda att begreppet kommersiellt är något som katten har släpat in då dess definition uppfattas så väsentligt olika för olika personer men ändå har fått en negativ klang hos våra ”trendsättare”.
Vad gäller crowd-sourcing har jag mycket svårt att tro att det kan fungera producentstyrt, då knappast systemutvecklare varken här eller i andra sammanhang har den marknadsinsikt som behövs – kundens och konsumentens behov måste alltid vara nr 1. Givetvis behövs det tekniska communites även inom gis där man utbyter kompetens och erfarenheter (och det finns en del), men det är en annan sak än användarfunktioner. Det blir väl lika dyrt att köpa en tilläggstjänst som inte finns i och till dagens ArcGIS eller i och till dagens QGIS? Frågan är vilka sådana tilläggsfixar det finns som inte kommit varken Esri eller oss andra till del p g a att beställaren fått betala mycket pengar för detta och inte vill ge ut det gratis eller till underpris? Crowd-sourcing skulle alltså mycket väl kunna betyda att man ovetandes uppfinner hjulet och betalar kalaset på nytt – många år efter att någon löst samma problem. Analogt med detta resonemang är ett för mig bekant exempel taget från verkligheten när du vill digitalisera en historisk kartsvit hos Uppsala universitetsbibliotek och själv enligt en prislista får betala för jobbet. Sen lägger biblioteket ut den digitala kartan gratis för alla att visa och ladda ner ifrån arkivsystemet. Så kan det gå med ens privata tusenlappar…
För att återknyta till denna diskussion.
GDAL har tydligt formulerat till vad de behöver pengar, nämligen att trygga återväxten av nya utvecklare.
Länk:
https://gdal.org/sponsors/faq.html#what-is-the-project-going-to-do-with-the-money
Jag förstår behovet, men jag är pessimistisk.
Behovet som GDAL-projektet formulerar, är ett typiskt exempel på ”indirekta kostnader”.
För dessa vill ingen betala. Jämför med att få en tandläkarräkning med en position ”vidareutbildning”. Ingen vill betala det, även om de flesta förstår att det kanske behövs.
I princip alla branshcer måster de indirekta kostnaderna måste bakas in i totalkostnaden.