”Kartofili” eller att älska kartor är vi nog ganska många som lider av i större eller mindre utsträckning, men hur är det med ”kartofobi”?
Jag är övertygad att de finns, människor som är rädda för kartor, men hur yttrar det sig och kan man göra något åt det.
De rent kliniska fallen tänker jag inte försöka analysera, det får andra göra, men det kanske finns många som hamnar mellan sjukdom och ”normalanvändare”. Vad är det som gör att dessa drar sig för att använda kartor.
En del kanske lider av en form av visuell dyslexi som gör att de har svårt att omsätta kartan till verkligheten. Man ser helt enkelt inget sammanhang mellan ”kluddet” på pappret och terrängen framför ögonen. Varför har vi navigationshjälpmedel som är bäst anpassat till fåglar?
En form av rädsla kan vara förknippad med teknikutvecklingen där man ser datorprogram och smarta telefoner som en hög tröskel som är svår att ta sig över. Papperskartan är inte lika tillgänglig längre eftersom ”alla ju har en smartphone”, och därför inte har något behov av papperskartor. Kommer detta förresten att leda till att vi generellt förlorar kunskapen att ”läsa” en karta?
Sedan finns det ju alla de som är osäkra och inte tror att de klarar av att läsa en karta och därför försöker undvika situationer som ”avslöjar” denna okunskap.
Det finns säkert hundratals andra skäl till att man undviker kartor, men jag tror att många eller åtminstone en del av dessa kan överkommas om vi som tillverkar kartor och karttjänster är lyhörda och faktiskt designar kartor som är lätta att förstå och använda. Ibland så blir kartor onödigt krångliga och tydligheten förbättras inte av att man klämmer in reklam och ”banners” överallt där det finns ett outnyttjat utrymme…
Jag läste nyligen något som kan vara relevant i sammanhanget:
”Allt som står mellan individen och deras mål är ett hinder, inklusive gränssnittet.”
Ju fler kartofiler det är som förstår att alla inte älskar kartor, utan har ett annat mål när de använder dem, desto färre kartofober får vi.