I morgon är det internationella GIS dagen. Men det är även dagen då ett mätföretag i USA försvarar sig i domstol anklagade för att ha erbjudit mättjänster utan vara ”licensierade”. (artikel)
Jag tänker inte recensera det amerikanska rättssystemet eller det aktuella fallet, men jag tänkte fundera lite över hur man kan ställa sig till tillgängligheten på mätverktyg och positioneringstjänster. Vem har rätt att mäta?
I varenda smart telefon så sitter det mer eller mindre avancerad positioneringsutrustning. Det är bara att installera en app och så har man möjlighet att få ut koordinater med överdrivet hög precision.
De flesta inser nog dock att noggrannheten är högst begränsad, men för att ta reda på vilken gata man befinner sig på eller var i den stora parken man befinner sig så duger det.
Det är heller inte svårt att få tag på dedikerade GPS-mottagare med avsevärt bättre precision, som åtminstone utger sig för att kunna göra mätningar med några meters noggrannhet. De enheter jag tänker på kostar inte mer än vad en smart telefon gör, men man kan ta det ett steg längre.
Det går även att köpa mottagare med betydligt bättre antenner och mottagarelektronik, som dessutom kan kombineras med korrigeringstjänster som ger möjlighet att positionera sig med mycket bättre precision än en meter. I en del fall (med korrektioner) så kan man komma ner på centimeternoggrannhet, vilket dock kräver väldigt avancerad utrustning eller omfattande beräkningar och korrigeringar.
Men vem har då ”rätt” att mäta?
Låt oss strunta i att det råkar vara positionering det handlar om. Säg att det handlar om att mäta avstånd i stället, eller vikt. Vem har rätt att mäta?
Du behöver knappast licens för att köpa och använda en tumstock eller en våg! Men om du skall erbjuda en mättjänst så uppstår ett antal frågor. Hur kan du garantera att det resultat du levererar är korrekt?
Är dina verktyg korrekta? Har instrument kalibrerats? Är du utbildad på verktygen? Hur är mätningen gjord? …
Dessa med flera frågor är något som beställaren av tjänsten måste förhålla sig till, och då kan en certifiering vara ett sätt. Förutsatt att det finns en certifiering att använda sig av så borde ett företag som är certifierade ”mätare” ha bättre förutsättningar än ett ocertifierat företag i konkurrensen, men certifieringen innebär inte i sig att mätningen är bättre, bara att den sannolikt följer uppställda krav.
Myndigheter kan också ställa krav på mätningar. Om det är viktigt att resultatet är korrekt så kan man ställa krav på certifiering, för att på så sätt ”garantera” ett bättre mätvärde. Men man kan också ställa krav på mätmetoden.
Oavsett vad som skall mätas så måste man sätta mätningen i ett sammanhang. Vad är mätt och är det viktigt. Kan jag lita på resultatet, och spelar det någon roll. Vi måste dock vara medvetna om att det inte alltid är vi själva som bestämmer vilka verktyg som skall användas eller vad som ”duger”.
Jag tror att vi med bättre och bättre positioneringsutrustning, som inte minst blir billigare och billigare, på samma sätt som måttband och vågar generellt accepteras som tillförlitliga mätmetoder, kommer att se minskande krav på certifieringar inom exempelvis positioneringstjänster. Dit är dock resan lång, och än så länge tror jag inte att professionella fältmätare i Sverige behöver vara oroliga för jobbsäkerheten.
Vi har faktiskt inte rätt att mäta många saker i sverige.
Exempelvis så har vi inte rätt i sverige att skapa en karta över vattendjup utan tillstånd (tror det var lantmäteriet).
Vi får heller inte skapa karta över ett antal skyddsobjekt utan tillstånd (lantmäteriet).
Så ja, det finns rättsliga begränsningar som inte bara handlar om förhållandet till kunden.
Helt rätt. Lagar och bestämmelser är till för att följas. Vattendjup (vissa) och skyddsobjekt är några sådana saker som är skyddade enligt lag. Min erfarenhet av skyddsobjekt är dock att det är inte platser som du hamnar på av misstag utan att känna till det (skyltarna brukar vara både stora och tydliga). Hur du mäter spelar också roll, där det exempelvis fortfarande inte är tillåtet att flygfotografera (inklusive drönare) och använda dessa bilder i GIS och liknande, utan Försvarsmaktens tillstånd. Det räcker där således inte bara att man har Trafikverkets tillstånd att flyga. Generellt vill jag nog ändå vidhålla att för det allra vanligaste (på land) så är det inte förbjudet att mäta, eller har jag fel?
Jag får nog komma med ett förtydligande. Mätningen i sig är inte problemet, det är vad man gör med resultatet som kan bli problem. Upprätta databaser eller publicera detaljerade kartor är tillståndspliktigt, men det finns skrivningar om ”ringa betydelse” i lagen som man också skall ta hänsyn till.