I grunden så handlar detta inlägg om att jag vill testa Ubuntu Server 16.04, och då passa på att presentera sådant som jag tycker är bra och varför när man installerar.
Det finns en del att önska om Ubuntu 16.04, inte minst WiFi problem med grundkonfigurationen. Problem som säkert kommer att lösas pronto! Men jag har ännu inte provat ”ren” Ubuntu i form av Server, så vi får se om det finns irriterande problem även här.
Det är standard 64-bit versionen av Server jag använder och jag installerar i en virtuell dator med VirtualBox, men det går naturligtvis lika bra att installera på en fysisk dator (i de flesta fall).
När jag kör Linux i en virtuell dator så varierar jag inställningarna något, men generellt väljer jag följande:
- RAM så mycket det går, men gärna minst 4 Gb (Linux fungerar med mycket mindre, men det går så mycket fortare med mer)
- Processorer. Samma filosofi, så många kärnor som går, och helst inte bara en.
- Grafikminne på max (om det är en desktop, annars är det oviktigt).
- Aktivera även 3D acceleration om det är en desktop.
- Nätverk väljer jag som ”Bryggat” kort, vilket gör att den virtuella datorn uppträder på nätverket som vilken annan fysisk dator som helst.
- Om jag vill ha stöd för USB minne i den virtuella datorn så lägger jag till ett USB filter utan inställningar, vilket av någon anledning verkar göra att USB fungerar i den virtuella datorn.
Jag vet inte riktigt vad jag kommer att landa med denna installation så jag väljer Engelska som språk, förutom när det gäller tangentbordslayout. Det finns en del serverinstallationer av exempelvis GeoNode som fungerar bäst med en Engelsk version av server.
Sedan kommer ett tips som jag själv brukar följa, men som jag nyligen såg på Joe Collins YouTube-kanal, nämligen att inte välja standard för att partitionera och formatera hårddisken, eller hårddiskarna vid installationen.
Standard brukar vara att använda hela disken (den första) som en partition där allt hamnar. Det fungerar, men om något händer så är man ganska rökt.
Ni som läst tidigare inlägg har sett att jag haft problem med uppgraderingen av Ubuntu Gnome till 16.04, och det som räddade mig var just att jag delat upp systemet på olika partitioner, och i mitt fall även på olika fysiska diskar (dessutom med RAID).
Jag föredrar att exempelvis lägga /HOME (där alla profiler och egna filer och dokument lagras) på en egen partition och helst på en egen fysisk hårddisk om det är möjligt.
När jag därför får frågan om att välja metod för partitionering så föredrar jag att välja ”Manuell” metod. Det är några fler steg, men inte så krångligt egentligen.
- Välj disken och skapa ny partitionstabell. Det är denna tabell som håller koll på vilka delar av disken som skall kopplas till olika partitioner. Denna skapas dock helt automatiskt när man klickar på disken.
- I den tomma utrymmet skapar man en ny partition med lagom utrymme för systemet. Har du en gigantisk disk så behöver du inte bry dig så mycket och även om disken är liten så räcker exempelvis 20 Gb väldigt långt. Den första partitionen skall vara ”Primär” och i början på det lediga utrymmet. Filsystem kan man experimentera med men Ext4 är ett säkert val. Monteringspunkten skall vara ”/”, vilket sannolikt är förvalt. Det som inte är förvalt är att denna partition skall vara bootbar. Ändra därför Bootable flag från off till on.
- Den andra primära partitionen som sätts upp skall vara SWAP. Storleken på denna skall vara i paritet med den mängd RAM som datorn har. Partitionen placeras även denna i början av det lediga utrymmet, men i stället för Ext4 som filsystem så väljer man ”swap area”, sedan är man klar med den.
- Den sista primära partitionen (alla partitioner är primära) skall använda allt kvarvarande tillgängligt minne, eller helst en hel egen disk, och monteras som /HOME, vilket sannolikt är standard när denna partition skapas. Även denna skall vara av typen Ext4.
- Slutligen så avslutar man partitioneringen och skriver förändringarna till disken. Detta innebär en del bekräftelser på att allt är rätt, men sedan så fortsätter installationen som vanligt.
När man kommit lite längre i installationen så kan man välja att installera några ”server” tjänster, vilket jag brukar hoppa över. Jag brukar heller inte välja att göra några automatiska uppdateringar.
Förutom när det gäller dessa val av serverpaket så ser jag inga direkta skillnader alls mot tidigare serverinstallationer.
Efter processen ovan så har man så en helt ren installation av Ubuntu att bygga vidare på.
Efter sedvanliga sudo apt-get update && sudo apt-get upgrade så kan man exempelvis skriva in kommandot sudo tasksel, vilket gör det möjligt att installera samlade paket för olika saker, inklusive en mängd desktopmiljöer.
Det blir till att spara min ”rena” installation och sedan klona den till nya maskiner och prova några av alternativen. Det finns några att välja på. Om detta sedan inte räcker så kan man ju alltid ge sig på exempelvis GeoNode eller OpenGeo Suite och se om dessa fungerar med Ubuntu 16.04.
Jag tror jag provar Ubuntu Mate ikväll. Med en bra Internetuppkoppling så behöver man faktiskt inte mer är Ubuntu Server nedladdat. Alla andra miljöer installeras via tasksel. Så länge det är någon variant av Ubuntu man är ute efter.
Hej, bra genomgång av partitionering av disk.
Men eftersom det är skillnad mellan stora och små bokstäver, så är det lite olyckligt att du skriver /HOME istf /home för hemmakatalogen.
Sedan undrar varför du inte uppdaterar paketen vid installationen? Det innebär ju att alla maskiner som du klonar från den maskinen måste ladda ned och installera senare.
Men bra att du beskriver delningen av disken i partitioner.
Att jag använde stora bokstäver tänker jag inte försvara, det är bara ett sätt att ge tryck åt ordet.
Att inte uppdatera under installationen kan ha flera skäl. Just i det här fallet vill jag spara tid under knappandet vid installationen. Uppdateringen gör jag när installationen är klar, innan jag klonar maskinen. Då är det inga återstående moment att bevaka.